Home
Poems: My Own
Poems: By others
Poems: Classical
Poems: International
Music & Songs
Stories & Myths
Links to Poetry
FAQ
Contact
Submit a Poem!
The latest

~ Historical & Classical Poetry ~

If you know of an English translation that I could post here,
or if you could even do a translation of your own, please mail me!

The following translation is by courtesy of Google...
To read the Swedish original, go here.

Geijer was a member of the Geatish Society ("Götiska förbundet"); in the first issue
of its periodical, Iduna, appeared Geijer's famous poem “The Viking,” which described
the Viking as the heroic Norseman that many of us might imagine today and was a
turning-point in the rehabilitation of Norse culture among the Swedes of the romantic generation.

The Viking

At the age of fifteen became my cramped cabin,
There I lived with my mother.
What to watch on gettren was my long days;
I changed the mind and the senses'.
I dreamed, I thought, I know not what,
I could not be more that used to be happy
Out in the woods.

With heavy heart I leap on the mountain
And looked into the wide sea.
To me it seemed so sweet song billows,
There they go into the foaming sea.
They come from faraway, distant land,
Not keep them shackled, the band not know
Out in the ocean.

One morning from the beach I saw a ship;
As an arrow into the bay shot.
Then swelled my chest, then burned my mind,
Then I knew what I tired.
I ran away from my mother and gettren
And the Vikings took me into the ship
Up on the sea.
[...]

At the age of sixteen I played a Viking,
As the poet says, and turned me beardless.
I was sea-king - drew upon the waters
Uti härnadens bloody game.
I made the gangway, donated castles and palaces
And with my struggles on rofvet drew lots
Up on the sea.

From the horns when we emptied the mead musts
With the power of the stormy sea.
From the scale we prevailed on every coast.
The Wallander I took me a maid;
For three days she wept, and so she was happy,
And so was our wedding with playful delight
Up on the sea.
[...]

And back among the fighters I was spying
After the ship in the distant blue.
Come Viking sails, - where the debtor blood;
Come krämarn, - so he got to go.
But the bloody victory is the brave host,
Viking and friendship, it links with the sword
Up on the sea.

I was a day of swinging Staf,
The glory for me was the future;
As funny as the swan in swaying SAF,
I was in the roaring wave.
Mine was when every byte, which came in my race,
And free as immensity my hope
Up on the sea.

But I stood on the night of rocking Staf,
And the solitary wave roared,
Then I heard her Norns crochet FAQ
In the storm, shot through space.
Like cows' menstrual fates are billows surge:
It is best to be ready for the prosperity of cases
Up on the sea.

I reached the age of twenty years, - then came short of evil,
And the lake now ask my blood.
He knows it well, the sooner he has been drinking
Der battle was hottest.
The flaming heart, it beats so fast,
It will soon get cool on the chilly place
Out in the ocean.

However, I do not complain about my day speech:
Quick was, but good, their speed
It is not only a road to the hall of the gods;
And the film is better soon.
With the death song the sound waves go;
For them, I have lived; - my grave I will get
Out in the ocean.
So sings the lonely rock hall
The shipwrecked Vikings among bränningars boil.
The depth of the lake him tearing
And the waves sing their songs again,
And the wind varies according to their spawning time,
But the valiant memory - it becomes

Notes: Never drink under a roof, that is to say, under cover of the country, was otherwise Viking-dealing.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847), Swedish writer, composer, and historian

Original "Vikingen" published in: "Ny Visbok" ("New Songbook") by Björn Cederberg,
1893, F. C. Askerlunds Publishing Company, Stockholm.

 

Original: Vikingen 
Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Der jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn'.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Der de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.
En morgon från stranden ett skepp jag såg;
Som en pil in i viken det sköt.
Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min
Och vikingen tog mig i skeppet in
Uppå hafvet.
[…]
Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
Som skälde mig skägglös och vek.
Jag sjökonung blef - öfver vattnen drog
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott
Och med mina kämpar om rofvet drog lott
Uppå hafvet.
Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi herrskade på hvar kust.
I Walland jag tog mig en mö;
I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd
Uppå hafvet.
[…]
Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, - då gälde det blod;
Kom krämarn, - så fick han gå.
Men blodig är segern den tappre värd,
Och vikingavänskap, den knytes med svärd
Uppå hafvet.
Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
I glans för mig framtiden låg;
Så rolig som svanen i gungande säf,
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omätliga rymden mitt hopp
Uppå hafvet.
Men stod jag om natten å gungande stäf,
Och den ensliga vågen röt,
Då hörde jag Nornorna virka sin väf
I den storm, genom rymden sköt.
Likt menskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå hafvet.
Jag tjugo år fyllt; - då kom ofärden snar,
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har
Der hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta, det klappar så fort,
Det snart skall få svalka å kylig ort
Uti hafvet.
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart
Det går ej en väg blott till gudarnes sal;
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag lefvat; - min graf skall jag få
Uti hafvet.
Så sjunger på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall.
I djupet sjön honom rifver
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden vexlar sin lekande gång,
Men den tappres minne - det blifver.

 

Home ] Up ]