|
~ Historical & Classical Poetry ~ If you know of an English translation that I could post here,
or if you could even do a translation of your own, please mail me!
The following translation is by courtesy
of Google...
Geijer was a member of the
Geatish Society ("Götiska förbundet"); in the first issue
The Viking At the age of fifteen became my cramped cabin, With heavy heart I leap on the mountain One morning from the beach I saw a ship; At the age of sixteen I played a Viking, From the horns when we emptied the mead musts And back among the fighters I was spying I was a day of swinging Staf, But I stood on the night of rocking Staf, I reached the age of twenty years, - then came
short of evil, However, I do not complain about my day speech:
Notes: ↑ Never drink under a roof, that is to say, under cover of the country, was otherwise Viking-dealing. Erik Gustaf Geijer
(1783-1847), Swedish writer, composer, and historian
Original: Vikingen Vid femton års ålder blef stugan mig trång, Der jag bodde med moder min. Att vakta på gettren blef dagen mig lång; Jag bytte om håg och sinn'. Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad, Jag kunde som förr ej mer vara glad Uti skogen. Med häftigt sinne på fjället jag språng Och såg i det vida haf. Mig tycktes så ljuflig böljornas sång, Der de gå i det skummande haf. De komma från fjärran, fjärran land, Dem hålla ej bojor, de känna ej band Uti hafvet. En morgon från stranden ett skepp jag såg; Som en pil in i viken det sköt. Då svälde mig bröstet, då brände min håg, Då visste jag hvad mig tröt. Jag lopp ifrån gettren och moder min Och vikingen tog mig i skeppet in Uppå hafvet. […] Vid sexton års ålder jag vikingen slog, Som skälde mig skägglös och vek. Jag sjökonung blef - öfver vattnen drog Uti härnadens blodiga lek. Jag landgång gjorde, vann borgar och slott Och med mina kämpar om rofvet drog lott Uppå hafvet. Ur hornen vi tömde då mjödets must Med makt på den stormande sjö. Från vågen vi herrskade på hvar kust. I Walland jag tog mig en mö; I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd, Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd Uppå hafvet. […] Och åter bland kämpar jag spejande stod Efter skepp i det fjärran blå. Kom vikingasegel, - då gälde det blod; Kom krämarn, - så fick han gå. Men blodig är segern den tappre värd, Och vikingavänskap, den knytes med svärd Uppå hafvet. Stod jag mig om dagen å gungande stäf, I glans för mig framtiden låg; Så rolig som svanen i gungande säf, Jag fördes på brusande våg. Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp, Och fritt som omätliga rymden mitt hopp Uppå hafvet. Men stod jag om natten å gungande stäf, Och den ensliga vågen röt, Då hörde jag Nornorna virka sin väf I den storm, genom rymden sköt. Likt menskornas öden är böljornas svall: Bäst är vara färdig för medgång som fall Uppå hafvet. Jag tjugo år fyllt; - då kom ofärden snar, Och sjön nu begärar mitt blod. Han känner det väl, han det förr druckit har Der hetaste striden stod. Det brinnande hjerta, det klappar så fort, Det snart skall få svalka å kylig ort Uti hafvet. Dock klagar jag ej mina dagars tal: Snabb var, men god, deras fart Det går ej en väg blott till gudarnes sal; Och bättre är hinna den snart. Med dödssång de ljudande böljor gå; På dem har jag lefvat; - min graf skall jag få Uti hafvet. Så sjunger på ensliga klippans hall Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall. I djupet sjön honom rifver Och böljorna sjunga åter sin sång, Och vinden vexlar sin lekande gång, Men den tappres minne - det blifver.
|