Home
Poems: My Own
Poems: By others
Poems: Classical
Poems: Multilingual
Music & Songs
Stories & Myths
Links to Poetry
About & FAQ
Terms of Use
Contact
Submissions

The Latest
 

~ Historical & Classical Poetry ~

If you know of an English translation that I could post here,
or if you could even do a translation of your own, please mail me!

The following translation is by courtesy of Google...
To read the Swedish original, go here.

The last
Skald

His plant was kämpalik, but bent by years
with slow time he progressed over the moor;
from head fluttered the white hairs;
the side of his beard flowed down to the girdle.
He followed no path, he saw no tracks;
but remained ahead, he pulled his point.
In the clear sky firmly stood his eye,
as if his goal he was seeking in the high.

"Whither, O wanderer, in the night hours?" -
He turns not on the voice is.
His step father is not lost in the forest and fog;
one God preserves his foot for some cases.
I heard the air mild tones swim,
as sighing dying away of the rock hall.
So he walks with harp UTI hands,
he has wandered through many countries.

A strange visitor from gray antiquity days -
no one knew most of his years -
he goes his quiet time and not complain;
that he is no sanctuary on earth reaches,
other times introduced other laws,
that long ago lost our song.
His family passed. He missed his friends.
He was out of the poets are the last person left.

The royal castle lights shone clear;
White was heard midnight feast of wild joy;
around the table sat the fair maidens crowd
and many a young man, inclined to play.
"Let the cup, filled to the brim, surrounding the team go!"
cried the king. "I am pleased tonight." -
But heavy kind of disrupted the festival gate:
"Let up," sad "King," for the new guests! "

In came the poet. The door barely escaped
the old man's majestic figure.
An unknown fear, the team's joy was hidden,
and silent as the tomb was in the courtroom all.
Many a kindly maid ran away behind its neighbor,
of many a trembling tignarhjärta ¹ narrow.
But silence, like a ghost from the other world,
guest stood there with eyes fixed on values.

"Who are you, stranger?" finally landed on the king asks
and make a cross boundary beyond beaker.
"If being chased out of the tomb shot you march,
fold in the cross reference names to the shadowy land!
If in your breasts over life's flame burns,
so take the gold of the cup of my hand! "-
The old man takes the cup and drink empties,
His face lights up, he praises mead force.

"What you made me, God once you pay
and consolation in drink you do not need saving.
An old man, O king, your cares,
whose life once seen better days.
The feast of magnificent golden royal halls
not the poet of old time was a stranger.
Now he is tired of century-old plots,
he survived his time, his hope is grave.

Of the song's children, who silenced there in the North,
I was alone. - I took my walking stick.
A casual stranger at my reverence,
my harp gave me my livelihood.
From door to door, I walked on the earth;
I got to the far country and grave of Christ.
I played the harp to many a pilgrim psalms,
I played in the country's holy palms.

But toxic blooms in the South was steam,
where sin thrives UTI sun's fire,
illslugt and the people, their heart is narrow;
the song itself was in vinningslystnans bands.
I saw the Big Dipper on the bracket once;
I came back to my cold country,
which is pure blue sky above, Rats,
lives and honor, above cuddly as mountains.

It pulled me away. I could not wait.
In my eyes rarely came a wink.
I went, when the night star-strewn her veil;
I went, when the sun did today's round.
A higher power has appeared to increase my strength,
and I have endured to this moment.
So, I have wandered over mountains and valleys,
I have been in my king's halls.

Of thee, O queen, I would ask for nothing;
Not PRECIOUS gift, not bread and wages;
but do you want to crop the poet no mercy,
so the cleaning him only one prayer:
to once again be raising the party's glory. "-
"Well, then, out of your art Give us a advice!"
sad 'king. - The old man sat in the aisle
harp and played and sang the last song:

"In case I am
the long journey.
The carpet tendons
let me not
on the last voyage.
Thank you, The Powers,
who graciously watched
over the old,
that his soul
might see the day
after which she longed! -
I know what I am.
Do I not know
the mighty Svitjod
konungasal?
There braver husbands
been at the forefront,
king, before thee,
and poets of yore
tuned up song
better than me.
It seems to me I see them,
the gray shadows,
of still seriously
stand tall
among the noisy guests.
I will, I will!
Not in vain the wave.
I long for you,
to you, heroes!
And busy going up
rapture of my soul
the red glow
of ancient memories.

In days of old
sat poet often
at the royal table;
where foamy horns
walked around the team
in fighting social gathering.
In his songs
if victorious feats
broke flashing mode
into the hearts of Manners;
and many were standing up
from the hard bench,
swearing promise
of future greatness.
Then it was glorious
song pay;
and a konungasvärd
from the hero's side
was worthy of forgiveness
to the poet, whose arm
probably did it bring
in the old days.

In days of old
was the poet's place
not only in the feast,
but in the next.
When the fighter pulled out,
was not the poet left.
When the warrior came home,
was the poet and song
the glorious death or victory.

Then the army on the moor
the lower to rest,
waiting for the battle
at the dawn hours,
poet sat up
in the silent night
and with loud voice
square ancestral glory.
Song power
took hold of his soul
and gave him power
to subdue the men.
As the sharp edge of the sword
went his words.
He seized the harp UTI
with great care,
and the sound penetrated
the heart and marrow
and lit where flames
and a hero's wrath.
With sword printed
to the chest pounding
is silent warrior.
He counts on the stars
night.
Even the clear sparkle
over the mountain top;
and the deep valley,
storming out of the rapids,
seem distant roar send a voice,
calling: to Valhalla, to Valhalla!

Fixed many are
Living my days:
I've seen a genus
the earth move;
I have seen another
come on earth.
But hardly preserves
my recollection mat,
from childhood,
a memory of the song
golden days,
then stood still
in its former glory
Uppsala temple.
There, under the arches
timmerhög of forest,
lived the powerful
Svitjod gods. -
I saw King Inge;
he came to power
and learned with sword
Christian faith;
in my youth.
I remember the night,
when the fire broke out
from the midst of the sanctuary.
With horribly crashing
overthrow of the ancient
walls down
UTI throat of the flames.
In the air veno
strange sounds;
and the people who stood
petrified with terror,
hoof a cry:
Now they go from now
the old gods!
Then I was baptized
in the Fyris,
which revolved red
hednablod out,
in my youth.
Eighty years
I have been waiting since.
But they will not return,
the old gods.
And therefore, I must
go to them.
And the Christian Fathers
I confessed,
he is rich and mild:
His revenge is not seeking
little man
as the brim tomb
strains a prayer
the forgotten gods;
he is not angry,
the poet shifts
glory of heaven,
for the night
deep gray
sit with struggling
in Odin's hall
and sing their song
Brage with the old man. "

In the hall you hear a murmur of resentment around the tables full,
and the king stands up with fury.
"Your song I want to pay, and for the words,
hednahund yours, you pay with your blood! "-
The old man sat with his head bent toward the earth,
He fathoms the harp, which for him stood.
He does not answer - he was not out of place holds,
because the shadow of death clean his eye dims.

But suddenly grabbed him by the hand of the harp strings -
they trembled with shrill and sweet timbre.
It is his soul, as with the sound volume,
then free the body from the shackles of turn.
And sometimes even upon our meadows
you hear in the evening hours this sound;
when the children whisper quiet - and flee to the bed:
"The Last of the poet wanders over the meadow."

Erik Gustaf Geijer (1783-1847), Swedish writer, composer, and historian

Notes: ¹ Thanes = courtiers, old time nobles
 

Original: Den sidste skalden

Hans växt var kämpalik, men böjd av åren
med långsam gång han över heden skred;
från hjässan fladdrade de vita håren,
det sida skägget flöt till gördeln ned.
Han följde ingen väg, han såg ej spåren,
men framåt oförryckt tog han sin led.
Mot klara himlen stadigt stod hans öga,
som om sitt mål han sökte i det höga.

"Varthän, o vandrare, i nattens timma?" -
Han vänder sig ej om vid röstens skall.
Hans steg ej vilse far i skog och dimma;
en Gud bevarar visst hans fot för fall.
I luften höras milda toner simma,
som suckande dö bort mot klippans hall.
Så vandrar han med harpan uti händer,
så har han vandrat genom många länder.

En sällsam gäst från gråa forntidsdagar -
ej någon visste talet på hans år -
han går sin stilla gång och icke klagar,
att han på jorden ingen fristad når,
att andra tider infört andra lagar,
att länge sen försvunnit sångens vår.
Hans släkt gått ut. Han sina vänner miste.
Han utav skalderna är kvar den siste.

I kungaborgen lyste ljusen klara,
vitt hördes midnattsfestens vilda fröjd;
kring borden satt de fagra jungfrurs skara
och mången ungersven, till lekar böjd.
"Låt bägarn, fylld till brädd, kring laget fara!"
skrek konungen. "Jag är i kväll förnöjd." -
Men tunga slag på porten störde festen:
"Låt upp", sad' kungen, "för den nye gästen!"

In trädde skalden. Dörren knappast rymde
den gamles majestätiska gestalt.
En okänd fruktan lagets glädje skymde,
och tyst som graven blev i salen allt.
Snällt mången mö bakom sin granne rymde,
av bävan månget tignarhjärta¹ smalt.
Men tyst, en vålnad lik från andra världen,
stod gästen där med ögat fäst på värden.

"Vem är du, främling?" äntligt kungen frågar
och gör ett kors utöver bägarns rand.
"Om jagad upp ur gravens sköt du tågar,
vik hän i korsets namn till skuggors land!
Om i ditt bröst än livets flamma lågar,
så tag den gyllne bägarn av min hand!" -
Den gamle bägarn tar och drycken tömmer,
hans öga tänds, han mjödets kraft berömmer.

"Vad du mig gjort, dig Gud en gång betalar
och tröstens dryck dig ej i nöden spar.
En gammal man, o konung, du hugsvalar,
vars levnad en gång skådat bättre dar.
I festens prakt i gyllne kungasalar
ej skalden fordomdags en främling var.
Nu är han trött av hundraåra skiften,
han överlevt sin tid, hans hopp är griften.

Av sångens barn, som tystnat uti Norden,
jag ensam blev. - Jag tog min vandringsstav.
En flyktig främling i min ålder vorden,
min harpa mig mitt uppehälle gav.
Från dörr till dörr jag vandrade på jorden;
jag kom till fjärran land och Kristi grav.
Jag harpan slog till mången pilgrims psalmer,
jag spelte under helga landets palmer.

Men giftig var i södern blomstrens ånga,
där synden frodas uti solens brand,
och illslugt folket, deras hjärtan trånga;
själv sången låg i vinningslystnans band.
Jag Karlavagnen såg på fästet gånga;
jag trådde åter till mitt kalla land,
där ren står blåa himlen över tjällen,
och äran bor, ovanskelig som fjällen.

Det drog mig bort. Jag kunde icke dröja.
I mina ögon sällan kom en blund.
Jag gick, då natten stjärnbestrött sin slöja;
jag gick, då solen gjorde dagens rund.
En högre makt har tyckts min styrka höja,
och jag har härdat ut till denna stund.
Så har jag vandrat över berg och dalar,
så har jag kommit i min konungs salar.

Av dig, o drott, jag intet vill begära,
ej kostlig gåva, icke bröd och lön;
men vill du skalden någon nåd beskära,
så tillstäd honom blott en enda bön:
att än en gång få höja festens ära." -
"Välan, utav din konst giv oss ett rön!"
sad' konungen. - Den gamle satt i gången
och harpan slog och sjöng den sista sången:

"Vid målet är jag
av långa resan.
De matta senor
mig icke svikit
på sista färden.
Tack er, I makter,
som nådigt vakat
över den gamle,
att hans själ
måtte se den dag
varefter hon längtat! -
Jag vet, vad jag är.
Känner jag icke
det väldiga Svitjods
konungasal?
Där tapprare männer
i högsätet suttit,
kung, före dig,
och skalder fordom
stämde opp sången
bättre än jag.
Mig tyckes jag ser dem,
de gråa skuggor,
med stilla allvar
resliga stå
bland de stojande gäster.
Jag kommer, jag kommer!
Ej fruktlöst de vinka.
Jag längtar till er,
till eder, I hjältar!
Och livligt går upp
för min hänryckta själ
det röda skenet
av forntida minnen.

I forna dagar
satt skalden ofta
vid kungabord,
där skummande hornen
gingo kring laget
i kämpasamkväm.
Vid hans sånger
om segerrik bragd
bröt ljungande mod
in i männers hjärtan;
och mången stod opp
från hårda bänken,
svärjande löfte
om framtida storverk.
Då var ärofull
sångens lön;
och ett konungasvärd
från hjältens sida
var värdig skänk
åt skalden, vars arm
nog visste det föra
i forna dagar.

I forna dagar
var skaldens plats
ej i gästabud blott,
men i härnad.
Då kämpen drog ut,
blev ej skalden kvar.
Då kämpen drog hem,
kom skalden och kvad
om ärofull död eller seger.

Då hären på heden
sig lägrat till vila,
väntande slaget
vid gryningens timma,
satt skalden upp
i den tysta natt
och med högan röst
kvad förfäders ära.
Sångens makt
tog fatt på hans själ
och gav honom kraft
att betvinga männer.
Som svärdsegg skarpa
gingo hans ord.
Han grep uti harpan
med väldig hand,
och ljudet trängde
till hjärta och märg
och tände där eld
och en hjältevrede.
Med svärdet tryckt
till klappande bröst
ligger kämpen tyst.
Han räknar på stjärnorna
nattens lopp.
Än tindra de klart
över fjällets topp;
och ur dalens djup,
ur den stormande fors,
tycks fjärran dånet skicka en röst,
som ropar: till Valhall, till Valhall!

Fast många äro
min levnads dagar:
jag sett ett släkte
av jorden gå;
jag sett ett annat
på jorden komma.
Men knappast bevarar
min hågkomst matt,
ifrån barnaår,
ett minne av sångens
gyllene dagar,
då ännu stod
i sin forna prakt
Uppsala tempel.
Där, under valv
av timmerhög skog,
bodde de mäktiga
Svitjods gudar. -
Jag såg konung Inge;
han kom med makt
och lärde med svärdsegg
kristen tro,
i min ungdoms dagar.
Jag minnes den natt,
då branden bröt ut
utur helgedomen.
Med hiskeligt brak
störte de urgamla
murar ned
uti svalg av lågor.
I luften veno
sällsamma ljud;
och folket, som stod
förstenat av fasa,
hov ett skri:
Nu draga de hädan
de gamla gudar!
Då blev jag döpter
i Fyris å,
som välvde röd
utav hednablod,
i min ungdoms dagar.
Åttio år
har jag väntat sen.
Men de komma ej åter,
de gamla gudar.
Därföre måste jag
gå till dem.
Och de kristnas fader
som jag bekänt,
han är rik och mild:
hans hämnd skall ej söka
en ringa man,
som vid gravens brädd
stammar en bön
åt förgätna gudar;
han skall ej vredgas,
om skalden förskjuter
himmelens glans,
för att i nattens
gråa djup
sitta med kämpar
i Odens sal
och sjunga sin sång
med Brage den gamle."

I salen hörs ett harmfullt sorl kring borden,
och upp står konungen med häftigt mod.
"Din sång jag löna vill, och för de orden,
din hednahund, du pliktar med ditt blod!" -
Den gamle satt med pannan böjd mot jorden,
han famnar harpan, som för honom stod.
Han svarar ej - han ej ur stället rymmer,
ty dödens skugga ren hans öga skymmer.

Men hastigt grep hans hand i harpans strängar -
de darrade med gäll och ljuvlig klang.
Det är hans själ, som sig med ljudet mängar,
då fri den sig ur kroppens bojor svang.
Och stundom ännu uppå våra ängar
man hör i kvällens timma denna klang;
då viska barnen tyst - och fly till sängen:
"Den siste skalden vandrar över ängen."

¹ Tignarmän = hovmän, gamla tidens adelsmän