Home
Poems: My Own
Poems: By others
Poems: Classical
Poems: International
Music & Songs
Stories & Myths
Links to Poetry
FAQ
Contact
Submit a Poem!
The latest

~ Historical & Classical Poetry ~

If you know of an English translation that I could post here,
or if you could even do a translation of your own, please mail me!

Nordens Gudar 

I fall det roar eder, ja ock i annat fall,
Jag alla gamla Asar för er uppräkna skall.
De upp ur graven komma, med buller och med bång,
Allt för att figurera uti de Göters sång.

Bland dem är Odin ypperst; han blott ett öga bär:
På källarn Urdabrunnen det andra pantsatt är.
Slarfaktig i affärer är visst den Ase båld,
Han eljest långt för detta löst det ur Mimers våld.

Frig är hans fru. Hon äger en vacker ask av träd.
Hon känner allas öden, dock tiger hon därmed,
Och däri gör hon klokast. Om varje spåmadam
Tog henne till sitt mönster, så kom hon ej på skam.

Och Auku-Thor med bockar igenom luften far,
Bergresarne de känna när han i Mjolner tar.
Utöver Upplands gärden med ångst de skala så,
Att benen som trumpinnar dem uti ändan slå.

Dock frukten ej för guden, I läsare så små,
När han med hammarn kring sig i luften månde slå:
I ären inga resar, och den er kallar så,
Han äger inga ögon, men Thor han har dock två.

Härnäst nu guden Balder i Nyrups Edda står:
Hans kind är morgonrodnad och solsken är hans hår.
Vill någon honom träffa, bor han i Breidablik.
Ibland hans faders söner är ingen honom lik.

Och blåstens gud är Niord, som skiljdes vid sin fru.
Kanske han ännu lever; nog blåser det ännu.
Den guden hade fötter så vackra och så små.
Hur han såg ut i synen har jag ej reda på.

Och Frej har tagit åker och äng uti sitt hägn:
Var gång han kastar vatten, får åkermannen regn.
Han satt en dag i Lidskjalf, så lätt uti sin håg,
Då han en liten lysmask på jorden blänka såg.

Ack, ack! det var hans fästmö; hon sken som bara gull.
Då gick han hem till Trymheim; men för sin kärlek skull
Han dött hart när på vägen. På nio solevarv
Han åt ej, drack ej, sov ej, och gjorde ej sitt tarv.

Guld gråter Asynian Freja av aderton karat,
Och fick jag sådan fästmö, min frihet jag förgat.
Sträng blev jag emot henne, jag skulle henne slå,
Att till så sköna tårar hon måtte orsak få.

Det finnes och en Ase, som plägar kallas Tyr.
Den guden är så tapper, så att han aldrig flyr:
Är ock berömd för vishet, ty han stack in sin hand
I Fenrisulvens käftar, när han blev lagd i band.

Se´n kommer guden Brage, med sång och harposlag,
En mästare i skaldskap, fast det är även jag.
Dock finns en märklig skillnad, ty Brage har en fru:
Jag ensam går och trallar på livets stig ännu.

Fru Idun hon har äpplen uti en liten ask.
Den, som av dem får äta, blir åter ung och rask.
Vi mena ej Iduna, som här i norden går,
Ty hon är själv obotlig och börjar få grå hår.

Se´n kommer Asen Heimdall, så helig, vit och stor;
Han hör hur ullen växer och huru gräset gror.
En ann har flere fäder; han flera mödrar har,
Och nio mör de äro, om Eddan ej bedrar.

Vid Himingbiorg han sitter allt i ett väktartorn,
Och oftast gjallarhornet gör tjänst som dryckeshorn.
Mjöd han med spända kinder därur helt gladeligt dir,
Men uti farans timma basun det åter blir.

Väl mig, att ej, som Heimdall, jag tänder har av guld,
Ty som jag är bekajad med en ofantlig skuld,
De kreditorer komme med en kirurg till slut,
För att de gyllne tänder ur munnen bryta ut.

Bärsärkarnes Cupido nu kommer, liten kind:
Han heter eljest Höder, på bägge ögon blind,
Är ock berömd som bågskytt, och det med mycket skäl,
När andre hjälpa måtta, så träffar han rätt väl.

Den tyste Asen Vidar går klädd i strumpor och skor:
Hans sko på ena foten är märkelig och stor.
När ulven slukat Odin och redan han är mätt,
Man skon i munnen trugar allt som en efterrätt.

Om Ali eller Vali, om Uller eller Forsete
Vi öppenhjärtligt tillstå att vi ej mycket vete,
Och hellre än att ljuga ihop om dem en historia,
Vi här nu sången sluta med:
                                   Soli Deo gloria.

Erik Sjöberg ("Vitalis"), Swedish writer (1794-1828)

Home ] Up ]