|
|
~ Historical & Classical Poetry ~ If you know of an
English translation that I could post here,
Vikingen Vid femton års ålder blef stugan mig trång, Der jag bodde med moder min. Att vakta på gettren blef dagen mig lång; Jag bytte om håg och sinn'. Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad, Jag kunde som förr ej mer vara glad Uti skogen. Med häftigt sinne på fjället jag språng Och såg i det vida haf. Mig tycktes så ljuflig böljornas sång, Der de gå i det skummande haf. De komma från fjärran, fjärran land, Dem hålla ej bojor, de känna ej band Uti hafvet. En morgon från stranden ett skepp jag såg; Som en pil in i viken det sköt. Då svälde mig bröstet, då brände min håg, Då visste jag hvad mig tröt. Jag lopp ifrån gettren och moder min Och vikingen tog mig i skeppet in Uppå hafvet. […] Vid sexton års ålder jag vikingen slog, Som skälde mig skägglös och vek. Jag sjökonung blef - öfver vattnen drog Uti härnadens blodiga lek. Jag landgång gjorde, vann borgar och slott Och med mina kämpar om rofvet drog lott Uppå hafvet. Ur hornen vi tömde då mjödets must Med makt på den stormande sjö. Från vågen vi herrskade på hvar kust. I Walland jag tog mig en mö; I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd, Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd Uppå hafvet. […] Och åter bland kämpar jag spejande stod Efter skepp i det fjärran blå. Kom vikingasegel, - då gälde det blod; Kom krämarn, - så fick han gå. Men blodig är segern den tappre värd, Och vikingavänskap, den knytes med svärd Uppå hafvet. Stod jag mig om dagen å gungande stäf, I glans för mig framtiden låg; Så rolig som svanen i gungande säf, Jag fördes på brusande våg. Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp, Och fritt som omätliga rymden mitt hopp Uppå hafvet. Men stod jag om natten å gungande stäf, Och den ensliga vågen röt, Då hörde jag Nornorna virka sin väf I den storm, genom rymden sköt. Likt menskornas öden är böljornas svall: Bäst är vara färdig för medgång som fall Uppå hafvet. Jag tjugo år fyllt; - då kom ofärden snar, Och sjön nu begärar mitt blod. Han känner det väl, han det förr druckit har Der hetaste striden stod. Det brinnande hjerta, det klappar så fort, Det snart skall få svalka å kylig ort Uti hafvet. Dock klagar jag ej mina dagars tal: Snabb var, men god, deras fart Det går ej en väg blott till gudarnes sal; Och bättre är hinna den snart. Med dödssång de ljudande böljor gå; På dem har jag lefvat; - min graf skall jag få Uti hafvet. Så sjunger på ensliga klippans hall Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall. I djupet sjön honom rifver Och böljorna sjunga åter sin sång, Och vinden vexlar sin lekande gång, Men den tappres minne - det blifver. Erik Gustaf Geijer, Swedish writer (1783-1847)Geijer was a member of the Geatish Society ("Götiska förbundet"); in the first issue of its periodical, Iduna, appeared Geijer's famous poem “The Viking,” which described the Viking as the heroic Norseman that many of us might imagine today and was a turning-point in the rehabilitation of Norse culture among the Swedes of the romantic generation. |